Ja, vår lilla kille ger verkligen sin mamma gråa hårstrån (tur jag var till frissan igår).
Han har ett så otroligt temperament, som för tillfället är väldigt svårt att tyda. Räcker att jag ställer fram frukosten på fel sätt så bryter han ihop och kastar allt av bordet.
I fredags kväll fick han just ett sånt utbrott för att jag delade på choklad biten han skulle få. Kastade sig raklång baklänges i golvet och slog såklart i huvudet. Försökte trösta och lugna och efter en stund så var allt ok. Ställde mig upp igen och ställde honom på golvet och då fick han såklart syn på chokladbiten igen och bröt ihop. Skulle precis kasta sig i golvet igen men då får jag tag i handen och ska hindra honom från att slå i huvudet. Hör ett litet knäpp i vad jag uppfattar som handleden. Men han blir inte ledsen och jag får klämma och känna utan att han reagerar så jag antar att det är lugnt. Han sover sen hela natten men på morgonen tycker vi inte att han använder vänsterarmen så då bestämmer vi att jag ska ta med honom till akuten.
Efter en del väntande så får vi träffa en läkare som också klämmer och känner men tror väl inte att nåt är brutet men beslutar iaf att vi ska röntga för att vara på den säkra sidan...
Kan säga att vi båda är lite förvånade när plåtarna kommer tillbaka, båda benen i underarmen är brutna!! Så det var bara att gipsa. Kan säga att det var en ledsen mamma som hem, kändes för jävligt!!
Men sen tog hela historien en helt ny vändning när jag kom hem från jobbet i tisdags. Där låg ett brev från akuten och väntade. Efter flera granskningar av röntgen bilderna så har de kommit fram till att det är en gammal skada och stämmer inte med händelseförloppet i fredags.
Så de vill att vi kommer in direkt igen för en ny undersökning.
Sätter hela familjen i bilen och tillbaka till Falun, får träffa läkaren direkt. Ska jag vara helt ärlig så hann jag tänka ganska många gånger att de hade kallat dit oss för att de tror att vi misshandlar honom...
Men som tur var så var läkaren jättetrevlig. Förklarade att skadan förmodligen uppkommit 1 eller 2 veckor tidigare då de sett att det redan börjat läka ihop.
Fast ska jag vara ärlig så vet jag inte vad som känns värst: Att jag som mamma brutit hans arm eller att stackarn gått med bruten arm i 2 veckor?
Ska tilläggas att han använt armen hela tiden så det fanns inga tecken på att han har haft ont...men, men känns ju inte kul.
Ja, har tyvärr inget gulligt kort att slänga in på den lilla busen. Sitter på jobbet nu, får slänga in en sen.
I helgen blir det förresten takläggning vid huset så vi hoppas på bra väder. Ska försöka ta lite bilder då.
KRAM
4 kommentarer:
men lille vännen, förstår din oro till fullo. Ska bli roligt att se bilder på lille vildingen.
Men GUD!!! Jag blir nästan ledsen när jag tänker mig in i din situation själv, hur skulle man känna sig? Nu menar jag absolut inte att du ska känna dig dum poånågot vis, du ville ju bara rädda hans lilla huvud!! Eller för att du om det nu är så att skadan avrt där tidigare inte märkt det, hur ska man kunna göra det när en läkare inte ens tror det är av innan röntgenbilderna kommer??
Hoppas han mår bra efter allt nu & att det läker fint!
Förresten? Vart jobbar du då? Jag vet inte det hmmm....
Kramar Emma
Ps. Det låter förresten som att din kille och min är av samma kaliber, mycket gråt över ingenting (typ chokladbiten) Vad 17 ska man göra åt det??? Det känns som att det är mycket skrik och gråt just nu... Ds
Men gubben då, vilken otur! Usch ja, visst är det hemskt det där! Thilda bröt ju som bekant armen i somras och det var nog nästan värst för hennes pappa som var med...
Philip gjorde ju en grej som var liknande Rasmus och hans arm i höstas, vi vet egentligen inte vad som hände men plötsligt vägrade han använda ena armen och det var nån liten grej som behövde snäppas till. Då tänkte vi också att vi kommer bli misstänkta för misshandel. Visst är det lustigt att man är så snabb att klandra sig själv trots att man vet att det var en olycka och att man själv inte hade kunnat göra något åt det? Styrkekram till dig!
Skicka en kommentar