Glad Påsk

Hej alla!

Här rullar det sakta framåt! Sitter på jobbet, men gör som tur är min sista dag nu. Så nu blir det ledigt till på tisdag. Ska bli skönt. Hoppas på att vi ska få lite tid att umgås. Känner att jag behöver bunkra upp lite med bra känslor. Har känt mig ledsen och nedstämd ett par dagar nu och det är jobbigt. Gillar inte den känslan...

Alla hormoner gör nog att jag blir extra känslig, men har fått lite info som gör riktigt ont i mammahjärtat. Tydligen så finns det personer som tycker att jag förnekar Samuel och skäms över honom. Kan inte ens säga hur ledsen det gör mig!

Kan inte gå in på några detaljer men visst finns det tillfällen då jag väljer att inte berätta om honom, och visst det kanske är fegt. Men genom åren har det blivit en skyddsmekanism. Orkar inte med folks konstiga reaktioner och kommentarer. Vill känna mig stark när jag berättar och att det finns tid att berätta hela historien.

Tyvärr så blev vi utnyttjade i början då det kändes som att många ville känna oss....Fick vår historia återberättad (helt fel såklart) av en "vän" som hade fått den berättad för sig i ett omklädningsrum efter ett träningspass. Personen ifråga är ingen vi känner alls, men tydligen så kände hon oss väl.

Detta är inte enda gången man har fått höra att folk hört vår historia av andra och den är totalt felaktigt berättad och sånt är inte kul!

Det här är ju det värsta som hänt oss det vill jag dela med människor som kan respektera oss och Samuel. Det är inget smaskigt Se och Hör reportage, nej, det är vårt liv man pratar om!!

Därför känns det ledsamt att det finns människor som inte kan acceptera att vi är olika och alla gör inte på samma vis, men det betyder inte att vi älskar vårt barn mindre. Det är ingen som vet hur ont det gör i själen att bära min förlust!

Tack för att jaf fått ösa ur mig lite till er som orkar läsa!

Kram från en mamma som älskar ALLA sina barn lika mycket!

Älskade barn

Ja, här hemma frodas bacillerna för fullt. Har de senaste 2 veckorna varit hängiga, men för ett par dagar sen blev det riktigt jobbigt. Jag fick öroninflammation på båda öronen i torsdags kväll. Grät mig igenom natten, inget hjälpte. Fick sen på fm pencellin, men det tog nästan 1½ dygn innan smärtan lättade. Vår köksbänk ser mer ut som ett apotek än nåt annat... Men förhoppningsvis så ska det lätta nu. Det tråkiga var att vi skulle ha varit till Gävle och hälsat på goda vänner i helgen, men blev ju tvugna att ställa in.

Tråkigt.....SAKNAR ER!

Igår var det ju Alla Hjärtans Dag, här blev det inte så mycket firande av det.......Jag och A var så trötta och slitna så kvällen avslutades med Melodifestivalen och knäckebröd i soffan.

Måste bara berätta om vårt kyrkogårdsbesök igår. Hade lovat Lovisa att hon skulle få besöka Samuels grav. Hade köpt en liten mjukishund som hon skulle få ställa där. När vi är där och tänder ljusen så tittar hon på mig och frågar -Mamma, tog Samuel vägen? Ja, vad säger man till en 2½ åring? Svarade att Samuel är uppe i himlen. Då knatar hon ikapp sin pappa och säger

- Samuel uppe i taket!

Såna stunder kan verkligen göra att mammahjärtat brister!

Men avslutar detta inlägg med bilder på 2 av mina älskade barn. Bilderna är tagna av Therese.

En vacker stund....

Bild lånad från Spädbarnsfonden

Igår var jag på nåt så underbart.... ett andningshål....en stund att bara vara ledsen!

Jag och A har tidigare gått på en samtalsgrupp med Spädbarnsfonden. Nu har de börjat med en grupp igen och det kändes så skönt att få sitta i en lugn och vacker miljö och möta människor som verkligen förstår ens sorg, som alla bär sin "osynliga sorg".

Kändes skönt att ta fram alla dom hårt undangömda känslor som finns där inne hela tiden och gnager. Men samtidigt ledsamt att inse att man inte är ensam, nya drabbas hela tiden. Så förbannat orättvist!

Ska inte gå in mer på det men måste bara berätta om denna underbara förening som alltför få tyvärr känner till. Ni hittar deras hemsida här.

Idag ska jag och R åka till Falun en snabbis, helst hade jag velat gå lite på loppis, men vet inte om energin finns där? Hmm, ska gå och äta lite så kanske energin kommer tillbaka.

Blandad kompott

Jaha, vad ska man skriva om idag då?

Här hos oss har det iaf kommit en massa snö, trodde aldrig att det skulle sluta snöa. Eller det har det ju inte gjort heller, singlar fortfarande lite snö i luften. Gjorde ett tappert försök att skotta igår men det var alldeles för tungt för en klenis som jag!

Under helgen han vi även med ett besök på Tulavippan, har aldig varit där förut. Fanns mycket att titta på. Hade nog kunnat gå och strosa mycket längre men jag hade mina 3 st bromsklossar med mig.... Kom iaf hem med de här två ljusstakarna och ett monogramlakan (som ska bli gardin). Stod länge och fingrade på en sak, men då kom min käre A och undrade om jag var helt blåst! Hmm, får nog åka dit själv istället. Ofta förstår han inte alls hur jag tänkerm ig saker, men sen när det är gjort så håller han oftast med om att det blir bra. Slutsatsen av det borde ju vara att han skulle lyssna på mig och låta mig bestämma, hihi!

Igår började jag rensa ut bland Rasmus kläder, han ju börjat växa ur de minsta kläderna nu. Var med en viss sorgsenhet jag vek ihop de små plaggen. Mycket av dom köpte vi ju till storebror. Kommer ihåg hur "galen" jag var när jag väntade honom. Shoppade, pysslade och stökade om hemma. Allt för att det skulle vara perfekt när han kom......Det var det ju också, men han fick ju aldrig uppleva den omsorgen. Men jag är så glad att jag har den graviditeten av naivitet. Kunde ju inte alls släppa loss på det viset när jag väntade de andra två. Kunde ju inte ta nåt för givet då. Visst handlade jag och pysslade lite då, men det var inte med samma självklarhet. Gjorde det nog delvis för att jag skulle inbilla mig om att det skulle gå vägen!

Åter till plaggen...kändes lite vemodigt att vika ihop dom och inse att de förmodligen aldrig mer ska bli använda. Mina två sista graviditeter har varit främst så psykiskt påfrestande så det känns som att vi har gjort vårt nu. Men samtidigt svårt, känner man sig nånsin klar? Kommer vi aldrig mer få uppleva den där underbara känslan att få upp sin bebis på bröstet för första gången? Svår känsla, vi kommer ju alltid vara en för lite i den här familjen....

Nu ska ja ta och packa på oss kläder och ta en promenad.

Gäsp....

Idag blir det en seg dag, sitter här och gäspar i morgonrocken. A har lämnat L hos dagmamman för första gången det här året. Ska bli skönt att komma in i lite vardagsrutiner igen. Nattningarna den senaste veckan har inte varit roliga.

Själv har jag sovit så dåligt i natt....har drömt en massa om Samuel. Kanske därför jag känner mig låg och trött idag! Oftast när jag tänker på honom är det med ett lugn, visst inte kanske glädje alltid men jag kan ändå tänka på honom och inte behöva känna mig ledsen. Men inatt var det så oroligt och jag drömde om förlossningen och begravningen, kanske allt det nya som nu händer med Rasmus påminner om Samuel, vad vet jag?

Undrar ständigt hur vårt liv skulle ha sett ut om inte vi lyckats pricka dom där ynka 0,3 procenten som detta händer för? Vad hade vi varit för männisor då? Hur hade livet sett ut? Vem hade Samuel blivit? Hoppas jag ska finna ro i att se Lovisa och Rasmus växa upp och lite kunna se Samuel i dom. För vilken mamma vill inte se sitt barn växa upp?

Usch, vi fick ju inte ens chansen att se honom slå upp ögonen eller höra ett första skrik.....

F-n vad livet är orättvist!!! Som att det nu skulle vara en nyhet.

Avslutar med en liten dikt som beskriver hur jag känner det idag:

Dagar av längtan

Det finns dagar när

du fyller hela min själ

upptar hela mitt väsen

tänker inte på annat

än hur det skulle

kunnat vara

Det finns dagar när

tomheten efter dig

känns som en

amputation

en del av mig som inte

går att få tillbaka.

Det finns dagar när

jag vill minnas stunden

jag fylldes av din

värme och glädje

blev på djupet berörd

Alla de andra dagarna

i det vanliga livet som är

lever jag i nuet

vänjer mig långsamt med

att du är någon annanstans.

Grattis lilla älsklingen på din 4-års dag!!

Bilden kommer från bloggen Vita Ranunkler

Idag skulle vår gullunge Samuel ha fyllt 4 år. Tänk vad tiden har gått fort. Var iallafall upp till graven idag och tände ljus och marschaller.

Undrar så hur livet skulle ha sett ut om du fått stanna hos oss, skulle ha varit full fart här hemma. Du och Lovisa skulle ständigt ha hittat på nya bus. Du skulle ha börjat längta efter tomten och ständigt komma med paketförslag. Du skulle vara så glad över att dina kusiner Isak och Ines nu ska flytta hit så ni kunde leka varje dag!! Ja, vilket fäödelsedagskalas vi skulle ha haft!!

Tyvärr blir ju inte livet som man tänkt sig, är så tacksam för tiden med dig och varje dag jag nu får med din lillasyster. Går nu och väntar på ditt lilla syskon, hoppas så att det ska gå vägen och att vi ska få en bebis att slösa all vår kärlek på.

Har idag varit inne igen och nu visade det sig att bebisen hade lagt sig med huvudet neråt så nu finns ju förutsättningarna för en igångsätting. Tyvärr så var inte min ordinarie läkare där så det blev lite konstigt, men hon kommer på måndag igen så jag ska ringa henne då. Förhoppningsvis så kan vi då bestämma nåt för nästa vecka.

Nej, nu ska jag krypa upp i soffhörnet med min familj!

Hoppas ni alla får en bra helg och sänd gärna en tanke till vår Samuel!